Livet..

Livet blir nog aldrig vad man tror.
Alla små händelser spelar in, det är jag övertygad om.
Då jag var 6 år visste jag att när jag blev stor skulle jag vara sopgubbe precis som pappa, jag skulle ha man och barn och viktigast av allt, jag skulle ha minst en katt.
Livet blev inte riktigt så men det viktigaste blev sanning.
Då jag gick i högstadiet var jag övertygad om att vårt lilla kompisgäng skulle hålla ihop resten av livet. Vi pratade om livet och hjälpte varandra mot vuxenlivet. Vänner var det viktigaste i livet, det var vi överens om.
Detta har jag burit med mig. Det är inte samma vänner men vänner är livsviktiga för mig.
Det viktigaste för min pappa var familjen. Då han gick bort tittade jag på min familj och insåg att jag inte vill vara utan någon. Min familj har utökats sedan dess men det gäller fortfarande. Jag älskar min fantastiska familj.
Trots att saker inte blir som man tror och föreställer sig så kan det vara bra.

Man tar med sig något från varje situation och även om man ibland tycker att något saknas så är man sin egen lyckas smed. Jag har dock tur som är omgiven av fantastiska människor och djur. Då är det lätt att smida!