Pappa

9 år har passerat.
9 år sedan jag satt med dig, pappa och du drog ditt sista andetag.
Redan sista inandningen visste jag att det inte skulle bli någon mer.
Klockan var tio i nio och vi satt där i ett litet rum på sjukhuset i Mölndal.

Då jag växte upp var du min hjälte. Min pappa var starkast och bäst i världen.
Ett av mina första riktiga minnen är att jag och mamma hade varit ute i trädgården och bland annat krattat. Skrattande kommer du hem och säger till mig att det verkar finnas något i lövhögen. Du hade smugglat dit en pigalle och jag vet att du levde för att få se min lycka och förvåning. Jag kan än idag inte äta pigalle utan att tänka på detta minne.
Jag såg upp till dig. När jag blev stor skulle jag också bli "sopgubbe". Köra runt i den spännande sopbilen och vara lika bra som du.

Då jag växte upp förlorade du din idolstatus. Som alla ungdomar tycker om sin pappa så blev du i mina ögon ganska pinsam.
Jag tror att det var jobbigt för dig, du älskade mig så mycket.
Det fanns inget du inte skulle göra för din familj och jag tror att du kände dig ganska otillräcklig när du inte längre fick vara medelpunkten i mitt liv.
Tyvärr hann vi aldrig till den punkt då vi hade nått fram till varandra på ett vuxet vis och blivit vänner. Det ångrar jag.

Då och då gör eller säger jag saker likadant som du och det gör mig glad.
Jag är stolt över att vara din dotter och glad för de förutsättningar som du givit mig. Jag sa det inte till dig men jag tror du visste, Jag älskar dig pappa!